Ätstörningar
Innan så frågade jag mig själv hur man blev kvitt ätstörningar, nu frågar jag mig hur jag kan leva med dom.
Mina ätstörningar började när jag gick på mellanstadiet, någon sa att jag var tjock och efter det var det det enda jag såg. Varje dag blev värre och värre och jag intalade mig hur ful och äcklig jag var. Dom tankarna sitter i än och gör sig påminda när jag går upp lite i vikt. Idag är det något lättare att vifta bort dom och tänka äsch. Men någonstans i bakhuvudet sitter det alltid kvar. Det spelar heller ingen roll om det är 1 miljon människor som säger att man inte är tjock, att man är fin osv, det finns där ändå.
Självklart vet jag att man måste äta för att leva, jag är inte dum. Men jag vet också att man klarar sig väldigt länge utan mat, av egen erfarenhet. Mitt största problem har alltid varit att äta. Jag visste ju att var man tjock så kunde man strunta i att äta och så blev man faktiskt smal. Efter att 11åriga jag tänkt så så har jag aldrig riktigt tyckt om mat. Ett tag levde jag i stort sätt på mackaroner... Bara för att mamma skulle se att jag åt något när jag kom hem. En chokladkaka på lunchen gjorde att jag klarade mig igenom eftermiddagen..
Nu så här i efterhand hör jag ju hur skadat det låter, jag är som sagt inte dum. Men vissa dagar kan jag ändå tänka - skit i att äta det så blir du smalare. Jag är helt övertygad om att jag kommer få leva med det i resten av mitt liv, man ska bara leva med det på rätt sätt.